Life As Louise

Jag klarade mig runt hela banan utan att gå en enda gång. Jag sprang 2,1 mil utan att stanna och fan vad stolt jag är! Min planerade tid på 1:45 kände jag redan efter 3 km att den skulle bli rätt omöjligt att klara - satsade istället på under 2 timmar men tyvärr så missade jag även den tiden med ynka 2 minuter!? Men jag är faktiskt inte besviken.. banan var tuffare än jag trodde och jag är så jäkla stolt att jag tog mig runt. Det var många uppförsbackar och tungsprunget.
Det enda som gick i mina tankar var: "vad du än gör så börja för i helvete inte att gå" haha och det funkade ju. Det jag sprang för och mot var den där UNDERBARA känslan när man kommit i mål, får stanna och andas och ta igen sig... känna pulsen börjar lugna sig, märka att musklerna är så ömma så man bara vill sätta sig ned. Man känner att man verkligen lever och har åstadkommit något och man är bara sådär allmänt NÖJD. Det finns inget bättre.

Somnade i soffan vid nio och har sedan sovit tills nu :) Så skönt!